Att leva med diabetes, del 1

Hur är det egentligen att leva med diabetes? Rent praktiskt alltså, vad pysslar jag med varje dag?

Jag använder en insulinpump för att få i mig insulin. Insulin är ett hormon cellerna behöver för att tillgodo göra sig kolhydrater. Utan insulin dör man, innan insulinet upptäcktes så var diabetes-diagnosen en direkt dödsdom. Detta är vad som hände min mormors syster tidigt 1900-tal, min enda släkting jag känner till med diabetes typ 1.

Insulinpumpen tickar och går nästan hela tiden. Ungefär med 2-3 dagars mellanrum behöver jag fylla på nytt insulin i pumpen, hur ofta beror på hur mycket jag har ätit och rört på mig, samt andra faktorer, helt enkelt hur mycket insulin jag har behövt.

20180706_095447 (1)

Rester från byte av insulinampull, batteri, sensor och kanyl.

Med ca 2-4 dagars mellanrum måste jag byta kanylen, nålen som sitter på magen. Om jag väntar för länge med detta blir ingångshållet kanske igensatt och infekterat, då får jag inte i mig allt insulin som pumpen levererar. Stundtals kan det till och med bli totalt stopp.

Ca 1-2 gånger i månaden behöver jag byta batteriet i pumpen också. Vilket i sin tur innebär att jag måste göra om proceduren med att fylla på insulinet, av nån anledningen funkar min pump så.

Varje vecka behöver jag byta min glukossensor, och två timmar efter det kalibrera den nya sensorn. Varje halvår behöver jag också byta sändaren till sensorn.

Jag gillar att fylla på insulin när det är slut, inte när jag byter nåt annat. Jag försöker köra slut på batterierna så gått det går och jag måste byta kanylen helst varannan dag. Detta innebär att jag ofta har något administrativt att göra med pumpen eller sensorn.

Vid varje tidpunkt kan pumpen börja strula, därför bär jag alltid med mig ett litet reservkit till den. Sprutor, batteri, kanyl, ampull och insulin finns alltid med. Det gäller att komma ihåg att fylla på reservkitet och se till att den aldrig blir för varm eller för kall. På vintern gillar jag inte att ha den väskan i ryggsäcken när jag cyklar tex. Liksaså med glukossensorn, jag har ofta med mig en vanlig blodsockermätare som jag kan använda att dubbelkolla med. Den är långt ifrån felfri.

Två gånger om dygnet ska jag också kalibrera min glukossensor, detta är nånting som jag inte gör varje gång. Den funkar faktiskt bra (de flesta gångerna) trots att jag inte gör det. Men den varnar och piper ett par gånger om dygnet för att uppmärksamma mig på detta.

Tycker du att det låter mycket? Det är mycket. Många gånger när jag håller på med det händer förundras jag över hur mycket jag faktiskt gör. Och hur mycket sopor det blir.

Förutom de här rent tekniska grejerna gör jag också en rad andra saker.

VARJE gång jag äter eller dricker något, uppskattar jag hur mycket insulin jag behöver, jag räknar kolhydrater, kollar på fettmängden och måltidssammansättningen. Och så injicerar jag insulin.

VARJE gång jag går en promenad, är ute och friluftsar eller tränar tänker jag efter, äter nåt extra, sänker insulinet, anpassar tiden eller något annat, från ett par timmar före till flera timmar efter aktiviteten. Sen gäller det att bära med sig det som behövs för träningen också, insulinpumpen i BHn tillsammans med nödgodis, och ev godis som jag beräknat ska användas. Men vet ju tyvärr sällan hur det ska gå.

Varje gång jag vaknar på natten är min första tanke:

“Vad är mitt blodsocker, är det högt nu eftersom jag vaknar, eller lågt kanske, hänger tankarna ihop, är jag svettig?”

Varje gång jag går hemifrån tar jag med reservkitet till insulinpumpen, lite extra godis att äta när blodsockret blir lågt. Och blodsockermätaren, och pumpen förstås. Och så den där extra mackan jag måste ha om jag ska gå en promenad, eller träna.

Ibland glömmer jag pumpen hemma på morgonen, då får det bli att stämpla ut från jobbet och åka hem en sväng. Varje morgon när jag vaknar knäpper jag nämligen loss den, för hur enkelt är det att klä sig med en manick hängandes från magen egentligen, inte särskilt smidigt.

Varje gång jag är törstig tänker jag:

“Är blodsockret högt nu, jag är törstig, tog jag inte insulin när jag åt förra gången, vart är pumpen, kan det vara stopp i kanylen?”

Ibland avslutar jag med att bara dricka lite vatten, allra oftast kollar jag på blodsockermätaren.

Varje gång jag går på ett möte med jobbet tar jag med druvsocker, att sitta där och känna hur hjärnan zoomar ut för att sockret dalar är inte så kul.

Det här är en del av min diabetesvård. Sen är det ju det där andra också, bestämma hur mycket insulin jag ska ta och ta det. Återkommer till det.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s